tisdag 11 augusti 2015

sommaren 2015

Tiden går och bloggandet blir mindre och mindre.

Vi lever och mår väl. Pojkarna trivs på förskolan Stegen! Ni som inte sett måste gå in och titta på stegens film, google på förskolan stegen och titta på Widar som är med i filmen! Han är så stolt över denna film.

Vi har som vanligt haft en intensiv sommar. Malte startade första dagen på lovet med en ordentlig kramp som inte släppte trots akutmedicin så han fick åka ambulans till sjukhuset, få mer medicin och återhämta sig på IVA innan han, under eftermiddagen kunde komma ner till vanlig avdelning. Trots massa mediciner så fortsatte han krampa och på kvällen fick han än mer akutmedicin, somnade och sov i stort sett 1,5 dygn innan vi kunde starta semestern ordentligt.

Trots att solen inte lyst så har vädret passat oss bra, tillräckligt varmt för att vara ute och kunna hitta på saker men ändå inte så varmt att vi hela tiden måste leta skugga.

Vi har ju tur so har Amundön här i GBG, ett handikappsvänligt bad med tempererad utomhus basäng. Där har killarna hängt i sommar. Vi har vid flera tillfällen åkt dit efter middagen och badat, duschat och tagit på pyjamas och sen åkt hem och bums i säng!

Så var vi ju i Mönsterås och hälsade på. Mycket hägn i bondemiljö, vilket killarna älskar! De har åkt traktor, ridit, åkt fyrhjuling och promenerat i skogen. Plockat vilthallon. Så åkte vi även till Astrid Lindgrens värld och pojkarna fick träffa Pippi och Emil i Lönneberga.

Vi har firat Malte som blivit 6år! Det är helt sjukt att han blivit så här stor. Vi har valt att han skall få gå kvar ett år på stegen innan vi bekymrar oss för vad han skall gå i skola. Jag har aldrig vågat tro att han skulle bli så gammal att han skulle börja skolan, men nu händer det. I höst skall han till regionhabilieringen på utredning inför skolstart. Jag har verkligen motstridiga känslor inför skolan. Det lilla jag sett av personal från träningsskor i offentliga miljöer så har det inte gett många positiva vibbar. Jag önskar han kunde få gå kvar på stegen tills Widar skall till skola... De har ju nu kommit in i att vara tillsammans... Det skall bli intressant att göra utredningen dock.

Arbetet med att ha en fungerande assistans kvarstår, det kommer och går assistenter i ett... Nu har vi annons ute för 3 tjänster. 2 goa tjejer skall i höst börja plugga.
Jag har sen i Maj tagit helt tjänstledig från mitt jobb på Östra sjukhuset och jobbar nu på timmar på institution istället. Detta har fungerat bra. Jag får lediga dagar, jobbar undan en massa timmar då jag jobbar och ser till att vi har assistenter hemma då, så kan jag täcka upp alla luckor som är. Jag försöker att inte schemalägga mig så mycket hos pojkarna, men ändå så kommer jag upp i över heltid varje månad... Det är ett mysterium.

Tänker ibland tillbaka på tiden innan barnen, vad gjorde jag då? Nu är jag ju igång varje vaken minut, ligger ändå efter på den där listan över saker som jag bör göra, vill göra, ska göra. Jag har blivit duktig på att prioritera vila, så får jag chans och kroppen skriker efter vila så lägger jag mig ner, trots långa listor. Jag är jätte rädd för att krascha, eller att Fredrik skall krascha.
Men tillbaka till tiden innan barn, allvarligt, vad gjorde man? tittade jag så mycket mer på TV? Klart jag umgicks mer med vänner, men inte varje dag väl?
Träna gjorde jag, men det gör jag nu med.

Har även funderat en tid över oss människor, vi bär verkligen alla på vår väska med bekymmer, med livserfarenheter och sorger.
Jag går med min väska ganska vidöppen, jag är idag stolt över min familj, mina barn, deras assistenter och hur jag och min man hanterar och klarar ut alla stormar vi lever i. Framförallt är jag stolt och glad över att och hur jag och min man hanterar livet vi lever. Det är tryggt att leva i en otrygg situation i och med att jag är trygg med Fredrik.
Jag funderar ibland på vad jag hade bekymrat mig över om jag inte hade dessa två barn. Kanske hade jag fortfarande varit fackligt aktiv. Kanske hade jag fördjupat mig och engagerat mig mer i ungdomskulturen och ungdomssituationen i Göteborg... Kanske hade jag vågat bli stödfamilj/jourfamilj/familjehem...

Jag försöker leva så mycket jag kan, här och nu. Inte tänka så mycket på det som varit eller planera något för framtiden. Jag har ibland önskemål och orkar jag så ger jag detta lite energi så att det kan bli verklighet, men jag lever med begränsad energi som skall räcka till mycket. Jag försöker ofta tänka på att leva efter ELDORADO måtto:
"Om man lever här och nu måste här vara vackert och nu vara skönt"