måndag 2 november 2015

Årets 1:a lunginflammation

...söndag 25/10 kl 12, pang! Båda killarna förkylda, sjuka. Malte trött, hängig och sådär "låtmigvaraifred" vilket är farligt. Måndag vabb, tisdag vabb, Malte blir sämre, trots inhalationer. Har sms kontakt med läkaren som under måndagen sätter in antibiotika. Tisdag är febern borta men han är slö. Onsdag jobbar Fredrik och assistent ordentligt med honom, inhalerar, peppar, studsar på bollen men ungen orkar ingenting. Reagerar men vaknar inte. När han väl hostar får han ta i så mycket och tappar färg. Dags att åka in... Vi kör själva. Naturligtvis har vi inga assistenter i tjänst. Farmor och farfar får hoppa in, mormor får vabba och komma till GBG.
Rätt in på traumarummet. Malte har vepap på och vi är väldigt engagerade under behandlingen på traumarummet, dels för att personalen inte är helt bekanta med vepap men också gör att vi har en plan. Vi vill att han ska få inhalera adrenalin. Lungröntgen görs och han blir inlagd. Sakta sakta gör han små små framsteg. En dubbelsidig och utspridd lunginflammation, virus. Sätts ändå in på antibiotika. Följer blodgasprover vart 6:E timme för att hålla koll på främst koldioxid och natrium. På söndag em så pass stabil i värderas att han får komma hem på permission.

När vi satt hos Malte på sjukhuset under onsdagkväll så blev jag förkyld, fick ont i halsen. Förkylningen har ju naturligtvis eskalerat och nu mår jag inte alls bra. Kan inte sova på natten, kan inte ligga ner, konstant huvudvärk och väldigt tät i bihålorna.
Även några av assistenterna är sjuka, så det gäller att rodda runt personalen och själv gå in och ta vissa 13 timmars pass... Under söndagen är jag och Widar själva hemma. Det är så lugnt. Trots att vi är dåliga båda två (han på bättringsvägen) så har vi en bra dag. Det som slår mig är att jag inte är stressad. Jag har inte 20 bollar i luften. Där vi är, där är den enda aktivitet som pågår. Det är ingen annan som gör något som jag behöver relatera eller ta hänsyn till. Det är ingen annan som plötsligt behöver hjälp. Sett bara vi två. Det är så lugnt och skönt. Hela dagen fram till 16 då brorsan kommer hem, med låtande maskiner, med assistent och pappan. Som att knäppa med fingrarna så är jag tillbaka i verkligheten. 9 bollar extra kastas upp i luften och det gäller att ha alla sinnen på sin vakt för att göra sig redo att finnas till, att rycka in och göra en insats, känna av vem som behöver mest stöd, avlastning, hjälp. Dags att relatera till flera personer samtidigt.

Widar hade väldigt svårt att somna på kvällen men tillslut, i min famn så slog ögonlocken ihop. Älskade unge vad mysigt det är att vi ibland, fortfarande, få natta dig i famnen.

Jag och Fredrik hann grovplsnera kommande veckan, plan A, B beroende på hur barnen mår och om de går till förskolan. Som det ser ut nu så bör Widar kunna komma iväg på tisdag.

Ligger (sitter) nerbäddad i soffan nu,  03:30. Dricker citron och honungsvatten och önskar natten snart är över... Det är ju väldigt frustrerande att inte kunna sova då barnen faktiskt sover hyfsat.