tisdag 1 oktober 2013

Skjut mig!

Tankar som cirkulerar i huvudet

Be LSS handläggaren placera barnen arpå hem

Ta livet av mig, eller iaf släppa taget och bryta ihop och lägga in mig på psyket.

Måtte barnen dö snart så lidandet tar slut, både för oss, men även för dom själva.

Jag orkar inte mer...! Va fan ska vi göra? Hur mycket hjälp vi än får så kommer det aldrig vara tillräckligt. Ju mer hjälp vi får ju mer "kringgöra" blir det att göra.



Är själv hemma med barn och assistent ikväll. Släkte lampan, då vakna mini. Som alla andra jävla kvällar. Han är en terrorist. Hade jag varit i fångläger så hade jag bett terroristerna skjuta mig för längesen. Vad kämpar jag för? Livet!? HA ha ha, vilket jävla liv. Livet med två funktionshindrade barn som aldrig går ihop och aldrig kan levas smärtfritt, problemfritt eller utan ångest. Eller livet efter barnens död.

Blir så jävla frustrerad över begreppet föräldraransvar!
Blir även frustrerad över att ALDRIG vara ledig, aldrig få känna sig utvilad, aldrig känna att jag gjort tillräckligt.

Och så dessa jävla inhalationer! Ungarna harar det! Så ska det spjärnas emot, skrikas, spastiska kroppar. 6 gånger per dygn! Och allt jävla slem! Va fan är det bra för? Hostar, gapar, skriker och hulkar, dygnet runt. Inget hjälper.

4 kommentarer:

  1. Ett klarare rop på hjälp har aldrig hörts ...
    Skriv ut det och ge det dom som bestämmer om hur mycket hjälp ni får. Försök att få in så att ni "bara" har ett barn hemma åt gången.
    Kram!!!!!!!

    SvaraRadera
  2. Hur går det för er? Tänker ofta på dig fast jag inte känner dig utanför denna bloggen. Tycker det var ett bra förslag i föregående kommentar att visa upp detta så de förstår hur illa det är. Lät även som ett bra förslag att ha ett barn hemma åt gången. Ni måste få mer hjälp, jag och säkert fler som läser detta är oroliga för dig. Det verkar snart ha nått en gräns på hur jobbigt liv en människa kan orka med. Vi människor måste hjälpas åt ingen ska behöva ha det så här.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Du, du är fanimej en helt otrolig människa. Känslan du får av att vara otillräcklig är enbart för att det som krävs av dig(er) just nu inte är möjligt för någon att vara tillräcklig för. Älskar dig och önskar att jag på något sätt kunde hjälpa till!

    SvaraRadera
  4. Vet inte vad jag ska skriva. Vill bara skicka lite varma tankar och tala om att jag läser här. Jag hoppas det i alla fall kan bli lite bättre för er!
    Marie

    SvaraRadera