fredag 9 november 2012

Känslor

Sitter med Widar i knät. Han är lite spänd, öm och lite lätt grinig efter operationen. Operationen gick bra och han återhämtade sig snabbt, så fort han fick drog han i sig en flaska välling!
När jag kom upp vid lunch dagen efter till avdelningen så smakade han på mig, och log. Underbara unge!

Operationsdagen var Malte själv hemma med assistent E. Inget hade varit bra. Hon hade testat det mesta men van var inte tillfreds någonstans. Jag kom hem vid 20:30 satte mig på sängkanten och pratade med honom. Då blev han helt stilla, tog på mig och sakta kunde vi se hur han slappnade av och tillät sig själv somna! Underbara unge!

Det är dessa typer av bekräftelser som gör mig lycklig! Men jag får också ont i hjärtat, för det är ju ofta jag inte finns där för dom. När Malte är på nallen ex eller då jag är iväg och han är utlämnad till assistenterna.

Igår fick vi ett samtal från Humana, en av våra assistenter har sagt upp sig. Hon hade en hel del pass inbokat nästa vecka så nu gäller det att planera om, så jag kommer iväg på Rondo på torsdag och på spa lör-sön. Det är ingen stor förlust för oss, hon hade inte hunnit visa vad hon går för och vi har ännu inte gjort oss beroende. Men ändå! Vi satt för 1,5 vecka sen och planerade schema för två månader framöver, tillsammans alla tre assistenter jag och Fredrik.

Igår kväll satt Fredrik och titta på TV, ropade att jag skulle komma och komma. Det var plus och handlade om Holger vars försäkringsbolag nekade föräldrarna ersättning. Denna Holger träffade vi på hjärtavdelningen då Widr var nyfödd. Som vi tänkt på Holger och hans familj den här tiden, vissa barn bara får eller tar en plats i hjärtat. Så igår, via plus får vi veta att lilla Holger inte längre lever. Lilla Söta fina och underbara Holger! Så känner jag att min ångest gör sig påmind, snart är det vår tur. Vår tur att sörja ett bar som inte längre lever med oss. För varje gång ja läser eller går vetskap om att ett barn gått bort så känner jag hur vår tid blir kortare och kortare. Snart är det vi...

Hur ska vi leva för att leva?!

Jag måste börja filma oss! Kort kommer inte räcka som dokumentation från tiden tillsammans. Jag kommer vilja höra skratten, glädjen, förväntan och lyckan inte bara se den på en bild.

Fy fan!

2 kommentarer:

  1. Ja, fy fan <3... Kramar från oss som tänker på er synd bara att de inte hjälper...

    Matilda och Jonas

    SvaraRadera
  2. Nu har jag läst vart enda inlägg i din blogg och är så otroligt imponerad av dig! Vilken fantastisk mamma du verkar vara till dina fina söner.
    Jag kan bara inte förstå hur du orkar även fall jag av erfarenhet vet att man orkar vad man måste för det mesta. Du måste vara en otroligt stark person.
    Var rädd om dig!
    /En nybliven läsare

    SvaraRadera