Allt känns tråkigt, meningslöst och uppoffrat. Inget spelar någon roll, vi lever nu, dör sakta. Ska ta oss igenom våra barns liv, död och begravningar. Sen dör jag. Jag kan inte se att jag kommer kunna bli fri, lycklig igen. Livet är meningslöst nu, vad finns det då att leva för sen...
Ni lever ett tufft liv men är imponerad hur starka ni är. Det går inte att föreställa sig hur ni har det. En sak är i alla fall säker, era barn har fått de allra bästa föräldrar. Hoppas verkligen att det kommer in lite lyckokänslor i livet igen. Önskar man kunde göra ngt. Kram
SvaraRaderaSkickar massa massa kramar
SvaraRaderaHej Louise! Jag läser din blogg ibland och jag tänker på er ofta. Jag önskar er all lycka i världen och jag hoppas ni får ett gott nytt år. Massa kramar från Sara (Noomis mamma).
SvaraRaderaÅ Louise! Fina er! Jag blir så ödmjuk inför det jag har, va fasen ska vi andra klaga för?
SvaraRaderaJag har inga ord som kan göra ngt bättre, enklare eller rättvisare men en sak vet jag efter att ha sett er med pojkarna; er ömsesidiga kärlek är något av det finaste jag sett!
Kram
Hej! Läser ibland din blogg och tänker på er, fast du inte känner mig. Meningen i livet finns (tycker jag) i de små ögonblicken av lycka som man får i ett litet oväntat leende, ett framsteg - vad de nu än må vara, ett skratt, ett varmt ord från en vän osv. Man kan inte alltid känna mening med tillvaron. Sug åt dig av de bra ögonblicken! Jag kan inte föreställa mig vad ni går igenom. Styrkekramar
SvaraRadera