Meningen med mitt liv är ju antagligen mina barn, men sen då? Vad ska jag orka leva för sen?
Jag kan tänka diffust om framtiden, fram till begravningarna. Sen blir det svart. Jag kan inte förstå vad som ska driva mig sen? Vad ska jag njuta av? Vad ska ge mig glädje?
Sitter uppe med Widar, klockan ör över 02. Han är lite slemmig och hostar mycket. Typiskt om han blir förkyld nu så operationen inte blir av...
I rummet bredvid hör jag hur Malte och assistenten kämpar för två olika saker, maskinen på, maskinen av... Min älskade lilla vän som inte vill acceptera nya andningsmaskinen! Det går bra om han får vara i famnen... Jädra skitunge!
Igår var det 31 oktober och Halloween. Vi köpte hem godis och rustade för att barnen på gatan skulle komma och ringa på! Det kom ingen.
Imorgon ska bilen anpassas, Malte ska få ny, vridbar stol. Sitta framåtvänd i baksätet och Widar ska komma fram i framsätet. Det ska bli skönt att få killarna i stolar som funkar för dom. Jag tror de kommer uppskatta att åka bil än mer om de sitter bra! Så slipper vi oroa oss för hur pass bra de sitter.
På fredag lastar jag bilen och tar med pojkarna till Jönköping. Mamma fyller år och vi ska få ihop att träffas alla fyra syskon med familjer för att fira henne! Pandan ska med, ståskal och stårullstol, sulky, två andningsmaskinen, nutrini, pump, slangar & sprutor, mediciner och allt det andra vanliga... Stort bagage, ett fällt säte och mycket tålamod ska göra det möjligt att packa detta!
Så dyker tankarna och frågan upp igen. Vad ska jag fylla livet med sen? Vad kommer vara tillräckligt viktigt och intressant och värdefullt att få mig orka leva vidare? Ingen vet, ingen kan svara, något kommer jag hitta, men vad svårt att förstå...
Kan aldrig förstå vad det är du och din familj går igenom. Men förstår tankarna om tiden efter och vet att det är svårt men på något vis går det, bit för bit faller på plats. Man får absolut inte ha bråttom och ett stort tålamod behöver man. Försök att njuta av tiden med dina pojkar den är guld värd i slutändan.
SvaraRaderaDu är väldigt modig som tänker på den framtiden. Jag väljer att leva i en lögn så länge jag bara kan. Sen ibland så slår verkligheten till men för varje gång det vänder rätt igen så tänker jag att det värsta inte kommer hända oss.
SvaraRaderaFörsta året grät jag dagligen, hela jag var bara sorg. Så vägrar jag ha det igen. Nu lever minimannen, och det ska han göra imorgon också!