Imorgon!

Vi har fått läkaretid till en läkare på habiliteringen. Det gjorde susen att sjukgymnasten och arbetsterapeften såg lillprinsen på dåligt humör, en dålig förmiddag. Det resulterade iaf i att vi fick en återbuds tid. Vi hoppas på att få hjälp med spänningar, grinighet, matsituationer och sömn. Allt hänger ju säkert samman och tar sååååå mycket energi från oss.

På eftermiddagen skall vi även träffa kuratorn och få lite samhällsinformation och sätta upp tider för framtida föräldrasamtal.

Imorgon skall hjälpen komma, imorgon skall vi vara på G, imorgon skall vi förhoppningsvis känna oss lite lättade och lite lugnare inför timmar, dagar, veckor och månader.

Jag vet, jag lägger nog alldeles för mycket förhoppning i habiliteringen men det är det enda hopp jag har just nu. Det är därifrån jag hoppas på stöd och bekräftelse, eller iaf därifrån jag kan börja ta emot stöd och bekräftelse. Alla i vår närhet ger stöd och bekräftelse så gott de kan men på något sätt kan jag inte ta till mig det. INGEN vet hur vi känner, hur vi har det eller hur vi kämpar, det är så frustrerande och så ensamt. Samtidigt så stärker det mig och F, vi kan bekräfta varandra och vi delger varandra tankar och oro, men det tär också, att vara varandras överlevare. När den ena känner sig svag måste den andre vara stark, eller någon måste orka ta hand om lillprinsen.

Jag är så glad att det är med F jag har valt att leva mitt liv, att det är med honom jag har skaffat barn med och att det är vi två mot världen just nu, för vi två kan komplettera varandra och klara av det, det är jag trygg i.

...idag satt lillprinsen i sin nya stol i en halvtimma. Han protesterade lite i början men var för glupsk med gröten o han klarar bara av att göra en sak i taget vilket blev äta istället för att protestera. När han väl ätit klart glömde han bort att protestera;) men när pappa kom in i köket och skulle få se en glad prins i sin stol så kom han på att han inte ska gilla att vara där...