Borde gå och lägga mig, har haft en stökig natt med Widar, men jag orkar inte, det är inte någon idé, snart vaknar han igen och har jag då slappnat av i sängen så lär jag bli irriterad på att han vaknar...

VARNING, DET ÄR ETT MYCKET PESSIMISTISKT OCH MATYRISKT INLÄGG! OCH DET ÄR INTE SAMMANHÄNGANDE ELLER ORDNING, BARA HELT HULLER OM BULLER, SOM HELA JAG JUST NU... BÖR INTE LÄSAS!

Känner mig orkeslös, håglös, utmattad och apatisk.

Widar är väldigt grinig, särskilt på eftermiddagarna. Han vill bara vara i famnen och att man skall greja med honom. Stoppar man i nappen så suger han ett par tag, sen släpper han och skriker, så får man stoppa in den igen. Han promenerar verkligen på nerverna just nu.

Jag börjar få svårt att pressa undan ångesten över honom också. DET ÄR fel på killen! Han spänner och rycker bakåt, har nu helt plötsligt svårt att dricka ur flaska. Skriker och klarar sig inte själv många minuter, tittar fortfarande inte på oss och samspelar ingenting. Han greppar inte efter saker och han har inte hittat sina händer.
Allt är för likt Malte för att jag skall kunna orka och på riktigt hålla positiva tankar vid liv.
Snart skall vi till Mia...

Hur skall vi orka TVÅ funktionshindrade barn?!
Vad fan tänkte jag när jag började prata om ett barn till?! Det är ju precis nyligen som vi började slappna av med Malte, hade goda rutiner och fick chans till avkoppling, vad gör vi då? Så jävla korkat! Jag känner mig så dålig som gick på den där om att få ett friskt barn skulle hjälpa oss...

Jag har alltid, innan jag själv fick familj, föraktat kvinnor som går i kvinnofällan, men nu är jag ju där själv! Jag har gått ner i tjänst, pensionssparar inte mer privat för det, gör samma misstag om igen. Orkar inte ta tag i och ordna upp det för mig. Jag känner mig blåst och lurad. Så många människor har under hela mitt liv pratat om att barn är meningen med livet, barn är kul, barn är underbara, barn gör livet värt att leva... och jag gick på det! Jag trodde verkligen det och jag kan se människor runt om kring mig som upplever sina barn så, men jag kan inte genuint säga att det är så jag upplever det att ha barn.
Så nu kan jag inte unna mig själv att sörja hur livet blivit, jag får ju skylla mig själv, jag tragiska människa som kunde tro att jag skulle få ett friskt och "lätt" barn som skulle väga upp tillvaron, fy fan vad patetiskt!


I mars hade jag tänkt börja jobba, hur det kommer gå rent praktiskt har jag ingen aning om, jag förstår inte hur vi skall få ihop livet någonsin igen. Vi orkar ingenting, någon av oss. Just nu är vi i en svacka båda två vilket gör att det känns extra tungt och jobbigt just nu, det finns ingen som ror båten...

I morse vaknade Widar, skrek så klart då han var hungrig, åt inte glupskt och fint utan svalde fel, hostade, spände sig, skrek och försökte äta om vart annat. Efter maten så tvättade jag honom och klädde på honom, då var han ganska tillfreds. Sen vaknade Malte så jag var tvungen att lägga ifrån mig Widar, då blev han hysterisk och skrek. Han gnällde och skrek om vart annat i ungefär en timme, så lång tid som det tar att göra i ordning Malte, mig själv och komma iväg på morgonen. Lagom till det var dags att sätta på Widar utekläder så somnade han. Kul att väcka upp en grinig unge... Som tur var kunde han somna om i bilen, på väg till förskolan. Jag hoppas verkligen att detta inte skapar men för honom, men jag orkar inte med hans grinighet och jag kan inte ha honom på mig hela tiden!
Ska det inte bli lättare och lättare, roligare och roligare ju äldre de blir??? Här blir det precis tvärt om, igen! Tyngre, mer sorgset, mer ångest, mindre roligt, mer isolerat... Så istället för att infinna familjekänsla så får vi börja fundera på avlastning, splittra familjen, till vem vi kan lämna bort barnen, för vi vågar inte lämna båda till samma person samtidigt.

Vem fan skall vi umgås med i framtiden? Vem orkar vara vänner med oss??? och vem orkar vi umgås med? Vem och vad kan ge oss energi i framtiden?

Ja...just nu är livet rörigt, osammanhängande samtidigt som det bara går på rutin.
dagar blir till veckor, veckor till månader och snart har ett halvår gått sen Widar föddes.
Jag blir en mer matt...
Försäkring skall tecknas för Widar, vi har prövar Trygg Hansa, men jag antar vi inte får någon sjukförsäkring på honom där...
försäkring skall prövas för båda pojkarna, båda gravidförsäkringarna vill jag få prövade. Men eftersom jag förstår att jag kommer möta motstånd så orkar jag inte ge mig in i det...