...

Idag mår jag så mycket bättre, såg till att jag snabbt fick min antibiotika och gick så fort jag kunde upp till lillebror. Jag och F diskuterade lite kring framtida upplägg och kom fram till att storebror kunde få komma och hälsa på idag och så skulle jag åka med hem och vara tillsammans med honom ikväll.

Tji fick jag.

Läkaren vill ha kvar mig ett dygn till på antibiotika intravenöst och efter provtagning imorgon konsultera med infektionsläkare hur de vidare skall medicinera för att få bot på ev inflammerad blindterm som samtidigt skulle bota ev inflammerad livmoder.

Suck vilken besvikelse.

Dels tog det såååååååå lång tid att få träffa läkaren då hon var på snitt då jag kom till avdelningen, sen tog det tid för barnmorskan att blanda antibiotikan och så tar det 20 minuter att låta antibiotikan droppa klart, vilket ledde till att jag inte var med då storebror kom. Så tog det så lång tid att jag knappt fick någon tid ihop med Malte innan han var tvungen att åka hem för mat och kvällsrutiner. dessutom så blev det ju inte den genomtänkta idéen om att jag skulle åka med hem, så besöket här för honom blev nog väldigt konstigt. Varför kan inget få gå smidigt. Varför skulle inte jag kunna få ligga med storebror i sjukhussängen en stund och när han lugnat ner sig introducera lillebror...

Jo men visst jag kanske romantiserar lite kring hur det ska vara att träffa syskon första gången. Men vem tänker sig att det skall vara på ett litet sjukhusrum tillsammans med farmor, mormor och en moster och utan mamma? Åh andra sidan så kunde nog inte bli mer annorlunda för oss.

Men nu är det 10 dagar sedan jag hade en lugn ensam stund tillsammans med Malte. Jag var hemma några kvällar förra veckan, då sov han, men jag kunde passa på att hjälpa honom somna om på natten, samt att jag hann ta morgonrutinerna med honom, men det blev inget bra, jag var bara stressad. Nu börjar det bli riktigt jobbigt att vara otillräcklig. Att inte finnas alls för Malte, samtidigt som och F och lillebror får dela på en tredjedel av mig... däremellan springer jag mellan BB och barnkliniken och sover oroligt på natten.

Nu har vi iaf fått ett eget rum på avdelningen. Först glada sen misstänksamma, innebär detta att vi förväntas bli kvar här ett tag?