tankar om livet

För er som känner mig så vet ni att melodifestivalen är, eller i alla fall har varit, en av årets höjdpunkter. Sen Malte föddes så har intresset svalnat något. Som de flesta andra intressen och drivkrafter jag tidigare hade. I alla fall så har jag idag lyssnat på skivan från förra året och fastnade för texten i Simon Forsbergs låt, tid att andas.

Tid att andas, tid för ro
Våga hoppas, våga tro
Jag ser bara dig, du är allt för mig
Tid att andas, tid att se
Allt som livet har att ge
Tid att andas, tid att tro

Jag satt med min älskade Malte i famnen när jag hörde låten i morse. och så "talade" texten till mig och jag börja grina :)

Jag ska försvara mig med att vi haft en ganska tuff helg. I fredags kom Malte hem från förskolan och krampade.
I lördags var jag stundtals själv med barnen och är då så otillräcklig att jag inte riktigt reder ut situationen på ett sunt sätt.
I söndags vaknade Malte med feber, på eftermiddagen, precis när söndagsmiddagen blev klar så krampade han igen och kom inte ur den, så vi fick åka upp till DSBUS.
I morse vaknade Malte glad och feberfri men så fort han kommit upp på morgonen ordentligt så satte febern in igen. Idag har han iaf inte haft någon kramp!

Men som de där små textraderna där ovan, det summerar verkligen min känsla av livet just nu. Allt handlar om att jag och F skall få tid att andas och återhämta oss, så vi ges möjlighet att se allt som livet har att ge. Vi måste våga hoppas och våga tro på framtiden. Vi ser just, nu bara oss själva, i familjen, familjen är nu allt för oss.

Att familjen är allt för oss kan ju läsas som något fint och romantiskt, men i själva verket är det fruktansvärt frustrerande. Vi vill och behöver båda två komma hemifrån och samla energi och få gjort något annat än att göra ALLT vi gör här. Men ingen av oss känner särskild glädje eller avkoppling av att vara hemifrån. Man vet att det är skit tufft hemma och man vet inte vad man kommer hem till.
Att komma hem till två pojkar som är ledsna och griniga och en sambo som är helt uppgiven, då är det inte värt att gå hemifrån. Ibland måste vi vara hemifrån. F jobbar och jag skall börja jobba i veckan.

När jag är själv hemma med barnen och klockan närmar sig att F skall komma hem, då tryter mitt tålamod mycket fort. Jag räknar timmar och minuter. Samtidigt så försöker jag hjälpa mig själv att jag skall ta emot honom på ett positivt sätt, så han får en skön känsla när han kommer hem. I söndags misslyckades jag med det. På väg hem så stannar F på ica och skickar ett sms till mig "ska jag köpa med något till frukosten?" varpå jag svarar "nä, kom direkt hem" där lös all frustration igenom och han for hem illa kvickt.
Men när han väl är hemma och vi kan ta ett varsitt barn, så lugnar de sig ganska fort och i och med det så ökar mitt tålamod, hopp, lugn och ork så jag klarar en stund till.

Det verkligen fattas en person i vår familj. Vi behöver vara 3 vuxna, en var till barnen och en som fixar med allt praktiskt som är runt vår familj. F föreslog att vi kunde gå ut på krogen och ragga :)
Undrar hur den raggningsfrasen skulle lyda?

Ni som läser, ge mig tips! Så jag får ett gott skratt :)!